This is my own world..

Glömt berätta att jag läste ut Tusen små bitar i fredags. Tur att jag satt på bussen påväg till stinsen. Och att det inte satt så många på den. För när jag läste de sista meningarna i det sista kapitlet hände något med mig jag inte var beredd på. Jag grät. Jag grät! Jag har aldrig gråtit pga en roman förut, eller en bok över huvudtaget! Aldrig! Har inte ens i närheten blivit så berörd av en bok! Det är sant. Och några böcker har jag ändå läst. Några bra böcker som många lätt blir berörda av som jag läst är tex. Pojken som kallades Det triologin. Och dom är hemska. Men inte ens i närheten.

Ja, det är den bästa bok jag läst.