This is my own world..

Ja, det är en grej jag funderat över de senaste veckorna.
Tiden går verkligen så himla fort.
Nyss var jag en osäker, liten (okej, det är jag fortf.), lite rädd kanske, töntig etta som nyss börjat på rudbecksskolan på mediaprogrammet för att jag inte vågade söka in till ett gymnsium med estetisk verksamhet - dans i brist på att inte klara "provet" för att komma in. Jag ångrar inte alls att jag valde media, det har varit jättekul och är fortf kul och jag är glad att dansen fortf. bara är en hobby men det är så sjukt. Det kändes som igår jag började här..vilka tankar man hade, haha kommer ihåg hur jobbigt det kändes men samtidigt kul att bli äldre..gymnasiet..wow. Då tyckte man att livet började på allvar..shit, bara tre år, sen ska man ut och jobba, då blir man vuxen, kommer jag ihåg att jag tänkte..och nu i vår tar jag studenten. Det är inte klokt. Var tar all tid vägen?

I helgen gick jag med pojken på en promenad..på vägen hem gick vi förbi min gamla skola..där jag gick på lekis fram till trean..jag minns det så väl..blev nästan lite jobbigt att vara där.. skolan ska ju rivas pga vattenskador. de får inte. Nästan alla fönster var igentejpade för att någon krossat dem och gräset växte högt utanför dörrarna. Allt var liksom igenväxt. Såg så läskigt ut.. Kullen som var så stor då var nu så liten.. När jag stod och tittade in i min gamla hall utanför klassrummet kände jag mig så liten..jag ville gå in, jag ville vara där igen, jag ville tillbaka.

Jag ville tillbaka till mitt enkla liv, till det liv där man inte hade några bekymmer, inga funderingar över hur det kommer gå med saker och ting, inga frågor över saker man inte förstod, man var bara ett barn och levde livet, man brydde sig inte om så mycket, man stressade inte, man tog dagen som den kom, det gör jag väl fortfarande men inte på samma sätt. Man oroade sig liksom inte över morgondagen. Gud, vad bra man hade det. Jag säger inte att jag inte har det bra nu, jag är jättelycklig men jag vet inte om jag är redo att bli vuxen än..jo, så är det. Jag vill vara barn lite till, lite längre. Jag vill inte ut i arbetslivet och ha ansvar. Jag vill inte kunna lösa allt själv, jag vill inte stå på egna ben, jag vill inte förlora min säkerhet.

Imorse när jag var på väg till skolan hörde jag ett par tjejer snacka..de satt framför mig så det var ganska lätt att bli intresserad av vad de sa.
Ena tjejen pratade om en för stor bh som hon hade köpt eftersom att det inte fanns någon mindre, hon fick dra åt men sen satt sen är den skulle tydligen. Kommer ni inte ihåg? Vi tjejer som nu tycker att det låter jättekonstigt och dumt, kanske också fjortisaktigt gjorde ju samma sak! Åh, jag kommer så väl ihåg det. Vad liten man var..
Den andra pratade om en kille som frågat henne om hon vill "göra det" med honom.. Alla tjejerna började fnissa och hon svarade nej faktiskt..Vilken diss tyckte killen. Samma sak här..minns ni när sex var något man blev röd i ansiktet av och fnissade åt? Det är knappt så att jag kommer ihåg..Vad spännande det var..man byggde upp så stora förhoppningar om det "att förlora oskulden" att man istället blev besviken när det väl hände.. det skulle ju vara så fint..in my ass.

Och nu sitter jag här, ovetande om framtiden, rädd för hur det ska gå efter gymnasiet, spänd och exalterad inför studenten, det kommer ju bli så kul! Dagen man kämpat för att komma till i 12 år! Men ändå är jag rätt lugn..hur kan det komma sig? Kanske kan det ha något att göra med att jag är sån som person..Har inget riktigt svar på det men blir väl mer nervös när våren närmar sig sen antar jag..

Ville bara få ur mig dessa tankar..hörs i helgen eller nästa vecka.